Alla som varit ute på de svenska vägarna vet att det är lika bra att börja räkna sakta till tio i samma stund som en ser en svart Audi eller BMW i backspegeln. Detta tycks nu även vara ett internationellt problem. Eller... Intergalaktiskt.
Jag har två fortkörningsupplevelser som jag ångrar. Den ena är när jag körde 160 km/h i en nedförsbacke på väg in mot Falun på Borlängevägen, i mammas blå Toyota Corolla. Den var inte byggd för det. En annan gång nådde jag utan att tänka på det upp i 130 km/h i ösregn utanför Eskilstuna. Jag skulle köra om och märkte inte att objektet för omkörningen ökade farten. Pontus sa: "sakta ner". När han säger det - då vet en att det går för fort.
Ibland tänker jag tillbaka på de två stunderna och tillägger för mig själv: det kunde ha gått illa. Nu gjorde det lyckligtvis inte det, och jag har lärt av mina misstag. Jag håller mig numera till hastighetsbegränsningen. Det tycks inte vara ett normalt beteende.
För exakt två veckor sedan körde jag hem från Skäremo i Västergötland. Att det är onormalt att hålla sig till hastighetsbegränsningarna fick jag erfara när jag strax utanför Sjötoftas stadskärna blev ifrånåkt av en hustransport - alltså en sån bred last-lastbil som skickat upp en hel lada på flaket. Strax därpå blev jag omblåst av en svart BMW och en vit Audi. Såklart kokade jag bakom ratten. Vid en påfart en halvtimme senare kunde jag dock glädjas åt att såväl Audin som BMWn hade blivit fast bakom huset. Mycket tillfredsställande.
Jag har så svårt att förstå mig på människor som verkar vilja vara karikatyrer av sig själva. Ta till exempel män i svarta Audis som alltid kör för fort. Eller tonåringar som sitter med skorna på pendeltågssätet och dricker Red Bull. Eller snubbar i nedre trettiårsåldern med söndergymmad överkropp och ett muskellinne från Better Bodies... Vadå better? Du kan inte ens lyfta armen över huvudet kompis.
Jag föredrar att dricka kaffe och köra lagligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar